I dag är det många som kallar sig för “högkänsliga”, nästan som om det var en diagnos av nåt slag men det är det inte. Under alla år har vissa människor ansetts “överkänsliga” så det är inte nytt men på nittiotalet myntades begreppet “högkänslig” av en Amerikansk psykoterapeut vid namn Elaine Aron. Men även Jung skrev på 1920 talet om överkänsliga individer.
Själv tycker jag det är tur att inte också det är en diagnos för det farliga är när man sätter diagnos på allt. En del människor tenderar att “bli sin diagnos” i stället för att ta lärdom och kommandot trots sina “avvikelser eller handikapp”.
Det hjälper alltså inte att diagnostisera ett karaktärsdrag. Det man själv kan göra är att fundera på vilka områden man tycker sig ha mest problem. Själv har jag bara ett område kvar att jobba på; min ljudkänslighet. Jag kan inte läsa på flyg eller tåg då jag störs abnormt av allt runt mig, använder öronproppar men det räcker inte så det blir till att träna mig i att vara i det jag gör trots ljud runt om.
Jobbar man inte med sig själv så blir det lätt problem i skola och på jobb mm då den som är extra känslig inte alltid kan hålla sig helt till saken och vara neutral till en jobbig frågeställning eller kollegor som är hätska/otrevliga. Det är här självkänslan kommer in. Att träna upp den då man idag vet att de högkänsliga som har en lycklig och trygg barndom oftast inte ser sin känslighet som ett handikapp. Medan en person med låg självkänsla och en brokig uppväxt oftare skapar stormar om allt och inget. Det är till viss del självuppfyllande profetia. Man är van att bli bemött på ett vis-man gör då allt(undermedvetet) för att stanna i känslan-sättet-känslan ett bemötande kan ge. Det är här ens egna ansvar att förändra sig ligger. Vad vill jag ha i stället? Att börja tänka igenom sina känslor och börja gå nya stigar är det som kan öppna nya dörrar till en ny värld. Att i stället för känna att man blir negativt bemött, äntligen uppfatta det helt annorlunda som om dörrarna slås upp mot en mer positiv värld.